5 tips för att snabbt hitta vänner i din nya klass

5 tips för att snabbt hitta vänner i din nya klass

Det här något smala inlägget är främst riktat mot den som hoppat av en termin eller läsår och fått byta till en ny klass på universitet eller annan skola för den delen, med förlorade kompisar och trygghet som följd. Men visst går det också att läsa för den som är helt ny i en i övrigt helt ny klass med.

Jag har själv erfarenhet av att byta klass i gymnasiet då jag efter 2:an var utbytesstudent i USA ett år vilket innebar helt nya ansikten i USA och därefter kom tillbaka och avslutade gymnasiet tillsammans med klassen under mig. Jag funderade inte så mycket på de yngre eleverna på skolan i Sverige och när jag kom tillbaka från USA och skulle börja i den nya klassen upplevde jag det som att jag aldrig hade sett personerna förut. Det är en mycket otrevlig känsla att känna sig helt ensam och utlämnad på det sättet. Det gäller att försöka vända detta till något positivt. Kanske hittar du en ny bästa vän? Kanske går din framtida äkta maka i klassen? Kanske får du mycket roligare i den nya klassen än vad du hade i den gamla?

När det gäller universitetsstudier har jag såklart erfarenheten av att det kom in nya människor i vår klass och hur de gjorde för att nätverka och skaffa vänner – eller vad de inte gjorde. Min fru har dessutom precis gjort samma resa då hon återupptagit universitetsstudier efter två års paus för att vara hemma med barn. Okej, om du är 18 år och läser detta så får du kanske kalla kårar av tanken på fru/man och barn och så vidare men lyssna gärna ändå.

Här är fem väldigt effektiva steg för att snabbt komma in i klassen och göra andra mer mottagliga för din nya närvaro.

1. Presentera dig för din nya klass

Jag kan förstå att man inte alltid är jättetaggad att stå och prata inför massa folk men detta är av yttersta vikt vill jag påstå. Med en presentation om vem du är och kanske vad du har gjort under din paus eller liknande blir det solklart för alla att du är i den nya klassen för att stanna och inte bara kompletterar upp en kurs eller liknande för att du kuggade en tenta. Detta, vågar jag påstå, ökar viljan hos andra i klassen att lära känna dig och komma fram och snacka efteråt. Folk kommer inte att gå i ett halvårs tid och undra vem det är som smyger runt i korridorerna och sätter sig längst bak varje dag. I regel blir folk också imponerade av någon som ställer sig upp och presenterar sig på det sättet inför okända människor. Även om dina knän skakar när du gör det framstår du som väldigt självsäker och det inger respekt.

2. Sätt dig mitt i salen och hälsa på dina närmsta bänkgrannar

Det är bara att ta tjuren vid hornen – more awkward is less awkward. Nu hade jag tur att den första jag hälsade på i salen på introduktionen är min vän även 9 år senare men underskatta inte kraften av att ta i hand och säga vad du heter. En av skribenterna här, Spånbo, gjorde precis så dag 1 i skolan. Vi var några som redan hade bildat ett litet gäng under nollningen och han hade inte deltagit. Men han kom fram till oss direkt, hälsade och sa i princip ”När börjar vi plugga?”. Sen var han en del av oss. Det behöver inte bli de första bästa som du hälsar på som blir dina nya vänner men det är bra att lära känna så många som möjligt i klassen. Du märker efterhand vilka du klickar med och som pluggar på samma sätt som du eller under samma tider och som du sen kan hänga med.

3. Var inte rädd för att bryta dig in i (till synes) fasta grupperingar

De flesta kommer vilja ge en ny person en chans ändå och kanske har du de egenskaperna som krävs för att liva upp det där halvtorra gänget? Kanske har de bara gått och väntat på en sådan som dig? Fasta grupper är inte alltid fasta. De bara uppstod. Och det finns rum för dig om du visar att du är seriös.

Min nya klass i sista året på gymnasiet var oerhört starkt grupperad och det märktes direkt. Redan första veckan tvingades jag välja med vilken kompisgrupp jag skulle starta UF-företag vilket inte kändes så kul. Men det visade sig att den nya gruppen om fyra hade väldigt kul ihop även om de tre tidigare medlemmarna har erfarenheter och upplevelser ihop som du inte delat. De nya bekantskaperna ledde till jobb för mig efter gymnasiet hos en av personernas pappa så du vet aldrig på förhand vilka möjligheter som kommer att uppstå ur det jobbiga socialiserandet. Det behöver inte gå till överdrift med startandet av blogg och skapande av egen logga och beställande av varsin porslinskopp med gruppens logga på till alla i gruppen för att det ska vara kul (host, host!).

4. Delta i så många klassfester och evenemang som möjligt

Har du möjlighet så försök att delta i klassens sammankomster tidigt. Det blir ett annat forum än skolan och du får se en annan sida av de flesta. Klassfester svetsar samman klassen och om du kan så gå! Det behöver inte innebära en massa superier. Drick läsk, ingen kommer att bry sig. Tacka ja till allt du kan gå på utan att försumma studierna. När ni tar examen så kommer övriga ha glömt att du inte gick i deras klass från början.

5. Sprid risken

Nej jag menar inte att du ska köpa en massa aktier i olika bolag utan att du ska mingla vidare även om du hittar några som verkar schyssta tidigt. Jag har en tendens att efter att jag hittat någon att prata med tänka att okej, nu har jag en kompis nu räcker det, men det är inte alltid en bra strategi. Man missar många andra som kanske tror att ni två har gaddat ihop er nu och så uppstår inga ytterligare kontaktförsök.

Slutsats

Det handlar alltså om att ta makten över sitt sociala liv och själv ta initiativet till nya kontakter. Låt inte slumpen avgöra om du får kompisar och om du kommer att trivas i din nya klass. Det är kul och en möjlighet att få börja i en ny klass eller ny grupp. Det har känts skit inför varje sådan förändring i mitt liv men det är bara att konstatera att varje ”klassbyte” har lett till livslånga bekantskaper, flickvän, jobb, inspiration och oanade möjligheter.

Lycka till!

 

 

 

Annonser
Slipspraxis – vad hände sen?

Slipspraxis – vad hände sen?

Skrivandet av det här inlägget fick inledas med frågan ”hur loggar man in på skiten nu igen?” och jag fick söka långt bak i hjärnan för att minnas vilken e-postadress jag ens använde till mitt WordPresskonto. Sorgligt! En gång minns jag att bloggen listades som ”Topp 100 juridiska hemsidor i Sverige” eller liknande. Eller var det topp 30? Och man var inne varje dag och spenderade viktigt pluggtid på att skriva inlägg. Sen tog vi examen och bloggen klappade igen. Va fa-an, liksom, som Nvox skulle säga.

Det har nu nästan på dagen gått 9 år sedan majoriteten av skribenterna satte sin fot i aulan på Örebro universitet första dagen på introduktionen. Vilken härlig tid! Förutom att jag den dagen inte kände en själ i Örebro och ville kräkas av nervositet inför det okända som väntade de kommande 4.5 åren – tills jag av ren slump slog mig ner bredvid Andrigo som sträckte fram näven och så hade jag plötsligt en vän. Sakta men säkert byggdes vårt okrossbara plugg-gäng sedan upp.

Från bloggkyrkogården vill jag informera om att Slipspraxis ännu lever och frodas men i annan form. Ännu nio år senare skrivs ibland hundratals inlägg om dagen i privata forum. Länge var inte konversationen krypterad men till slut pensionerade Nvox sin Nokia 3310 och skaffade smartphone varpå kryptering påbörjades.

Från en massa nostalgiskt svammel och över till något snaskigt. Vad hände med oss?

Nedan följer lite förvirrande statistik.

Två av oss är advokater.

Fyra av oss är eller har varit tingsnotarier.

Fem av oss har arbetat eller arbetar som biträdande jurist på advokatbyrå varav två på affärsjuridisk byrå och tre på humanjuridisk byrå.

Två av oss har arbetat eller arbetar med hyresjuridik.

Två av oss har varit inkassojurister.

En av oss är statstjänsteman (efter notarietjänstgöring).

Två av oss är farsor varav en är flerbarnsfarsa.

Fyra av oss är gifta (dock inte med varandra) varav en blåste alla andra och bjöd inte in till bröllop med hänvisning till någon lame excuse (hympf!). Det luktar ”Skånebluffen” all over again – vilket sammanträffande!

Vi noterar att ingen av oss blivit kvar på universitetet som någon form av lärare eller forskare. Lite synd måhända.

Det skruvade med juridiken är väl att man kan arbeta med så radikalt olika saker med samma utbildning i botten. Det kan vara en krokig väg till målet men det bruka ordna sig för de flesta. En lärdom är väl att man relativt smidigt kan byta bana i branschen om man inte skulle trivas på jobbet. Efter några års arbete kanske man skrapat ihop de där poängen som krävdes för att komma in på tingsrätten och sen kan man köra igång sin domarkarriär om det var det man ville göra. Men när man står där och inte har fått sitt första riktiga juristjobb ännu är man såklart tämligen nervös inför framtiden.

Jag konstaterar att klockan passerat midnatt och att det nu är på dagen 9 år sedan vi började plugga! En helt skruvad slump egentligen att damma av bloggen just denna dag. Förhoppningsvis ska det inte hinna bli lika dammigt till nästa gång men man vet aldrig, vi är lata nu för tiden.

Hej på er!

 

 

 

Dags att damma av lite

Dags att damma av lite

Det var ju ett tag sedan bloggen såg dagens ljus. En del har hänt, men syftet får väl numera antas vara att sprida lite sensmoral för de yngre förmågorna på juristutbildningarna som kanske läser detta.

Inledningsvis bör väl förtjänas att förklara hur extremt annorlunda det blev än vad man tänkt sig. Den typiska formen är att samtliga ska syssla med affärsjuridik, gärna inom ”finance” (man kan lika gärna säga finans) eller något annat som inbegriper ett känsloladdat men torrt engelskt uttryck.

Jag blev advokat för en tid sedan. Det är lite speciellt, dels för mitt eget ego, dels för att jag som hade uppenbara problem med disciplinen under juristutbildningens första år (i motsatt till övriga här inne) blev det först.  Man mognar ju lite annorlunda och jag ångrar faktiskt inte att jag hellre spelade tv-spel istället för att läsa Ekelöf (det gick bra för mig ändå). När jag var yngre trodde jag att advokateriet skulle leda mig till Stureplans till synes bottenlösa erbjudanden för le rouge-nöjen. Där skulle middagar inmundigas, bubblet flöda och översta knappen på skjortan knäppas upp. Det blev lite myt och man ville gärna vara en del av denna oumbärliga nöjesbåt för vita leenden och jobbsnack. Det blev inte riktigt så.

När man arbetar ökar plötsligt behovet av att gå tillbaka till sitt riktiga jag. Den där första smekmånaden på en ny arbetsplats byts ganska snart ut mot en vardag där du faktiskt vill spela ditt nya spel till ditt PS4. Ganska omgående inser man att universitetstiden var en fantastisk möjlighet för socialt umgänge, tid för reflektion och egna intressen. Jag vill gärna slå ett slag för det sista. Du, som är student, reflektera och fundera över vad som faktiskt är viktigt för dig. Ligg inte och gräm dig över betygshetsen. När du är klar får du komma förbi mig och Andrigo och ta en bärs i Hornstull.

Rättens aktörer: målsägandebiträdet

Rättens aktörer: målsägandebiträdet

Låt mig presentera en av de mer perifera aktörerna i rättegångssalen: målsägandebiträdet (namnvariationerna är påfallande. Ibland ”målsägarbiträdet” eller ”notarien” efter den gamla skolan och inte att sammanblanda med protokollföraren som i regel är tingsnotarie).

Som biträdande jurist (”bitis”) på advokatbyrå är just uppdrag som målsägandebiträde vardagsmat för mig. Syftet med uppdraget framstår ibland som oklart, men det brukar sägas att om brottet rör våld mot person (typ 3-4 kap. brottsbalken) så ska biträde i regel förordnas och tillvarata brottsoffrets rätt genom att föra skadeståndstalan mot den tilltalade. Den tilltalade är inte samma sak som gärningsman, vilket för övrigt ett brottsoffer nagelfor när hen klev in i salen frågade ordföranden i målet om ”mannen där är gärningsmannen” och fick ett helt annat svar.

Som målsägandebiträde skickar man som regel in en skadeståndstalan till tingsrätten med yrkanden och grunder. Detta brukar i vart fall jag med fördel mejla in. För den ovane kanske det låter som ett stort projekt. Skadeståndstalan är ju nämligen en stämningsansökan. Vad bitisen behöver kunna är två saker: 1. läsa brottsoffermyndighetens referatsamling och 2. komma ihåg lokutionen ”jämte ränta enligt 6 § räntelagen till dess full betalning sker”.

Grunden är den åtalade brottsligheten och bevisningen är ”samma som åklagarens”. Mycket enkelt.

Och så den praktiska handläggningen, dvs. när parterna kliver in i salen och jag i regel känner svettpölarna under armarna. Man drabbas alltid av ett existentiellt sammanbrott. Vad förväntas av mig egentligen? Och svaret är: egentligen inte ett skit. Du ska kunna läsa skadeståndsyrkandet (efter muntlighetsprincipen), hålla sakframställan och sedan plädera.

Många bitisar går bet på sakframställan. Man går noga in på hur kränkande gärningen var, man tar i med superlativ för att förklara hur dåligt ens klient mådde i samband med gärningen. Saken är här att kränkningen faller ut objektivt. Man kan således kort och gott säga ”Ja, tack. Åklagaren har ju gått igenom händelseförloppet i stort. Kränkningsersättningen faller ju objektivt och jag ser inga skäl att gå in närmare på det”.

(Om man har andra yrkanden såsom sveda och värk eller inkomstförlust behöver man kanske åberopa läkarintyg. Ganska ofta saknas sådana yrkanden).

En gång – och säkerligen inte den sista – fick även jag dra skämspåsen över mig. Då hade den tilltalade medgett skadeståndet. I min sakframställan gjorde jag det lite pinsamma misstaget att börja åberopa bevisning. Domarens tålamod brast till slut och avbröt mig med ”Men snälla målsägandebiträdet, det är ju medgett!”. Det misstaget kommer jag inte göra om. Då vill man dö, men nu i efterhand är det ju inte någon som bryr sig. I samma mål hade jag dessutom glömt att rikta skadeståndet mot den tilltalades föräldrar, vilket man kan göra om den tilltalade är under 18 år (det är ju och för sig principalansvar och inte strikt ansvar för föräldern).

I ett annat mål var en fiskal ordförande i målet. Frågan kom upp om det skulle vara stängda dörrar vid uppläsningen av den tilltalades personliga förhållanden. Detta beslutas i regel och föranleder inte några som helst problem eftersom ingen av parterna har någon erinran om detta. Fiskalen blev emellertid så osäker på OSL:s tillämpning att han begärde paus i 45 minuter. Sedan fick jag höra att han smugit upp till en rådman och överlagt med honom i smyg. En kollega hade en gång ett mål där ordföranden i målet inte lät försvararen ställa frågor. Målet återförvisades och domaren blev förpassad till en tingsrätt i norra polcirkeln.

Sedan avslutas processen med målsägandebiträdets bombastiska plädering. Här förväntas följande.

En återupprepning av att kränkningsersättningen är objektiv samt ett namedroppande av Brottsoffermyndighetens referatsamling med något referatnummer. Ska man låta extra proffsig ska man avsluta med att man ”överlämnar målet där, tack”.

Man lämnar in sin kostnadsräkning och hoppas att rätten inte har några synpunkter.

 

 

 

50 års fängelse för lite revbensspjäll

50 års fängelse för lite revbensspjäll

Det har den senaste tiden diskuteras en hel del i vårt iskalla IKEA-land om straff för narkotikabrott och om huruvida decennielånga gallerskakningar är rimliga påföljder för att distribuera illegala berusningsmedel. Diskussionen kom som bekant i kölvattnet av att Högsta domstolen, med justitierådet Martin Borgeke i spetsen, börjat kraftigt sänka sin påföljdspraxis för narkotikabrott. Justitieminister Gredelin gick nyligen ut i DN och gnällde på hur den sänkta påföljdspraxisen är problematisk:

Hon säger att domstolarnas ändrade praxis orsakat upprördhet bland landets narkotikapoliser som ifrågasätter om det är meningsfullt att utreda brotten när straffen sänkts.

Poliskårens slöhet är ju känd sedan tidigare, men att polisens slöhet ska få ha ett avgörande inflytande på straffskalorna är en nyhet i alla fall för mig.

Well well, yada yada, narkotika shmarkotika, be that as it may, och allt annat som anglofilerna säger. Även om fru Ask får som hon vill och Sverige åter får bland världens hårdaste straff för narkotikabrott ligger svenska staten fortfarande i lä när det kommer till att signalera för medborgarna vilka beteenden som är oönskade. I Texas dömdes 43-årige återfallsförbrytaren Willie Smith Ward nyligen till 50 år i fängelse för att ha baxat lite revbensspjäll.

“This verdict shows that the citizens of this county will not tolerate a continued disrespect and disregard for other people and their property,” said Assistant District Attorney J.R. Vicha […] “People who choose to do so will be dealt with seriously and appropriately.”