Tänkte kort reflektera över ett fenomen jag iakttagit sen senaste tiden. Som de flesta trogna läsare vet så närmar sig slipspraxis skribenter slutet av juristutbildningen och gör sig mer eller mindre redo för de kommande 30-40 år vi förmodligen kommer att spendera antingen som näringslivets knähundar eller som samhällets och byråkratins rörmokare. Att vara nära slutet av en fyra och ett halvt år utbildning är ganska uppmuntrande men medför ett problem som tar sig uttryck i ett fenomen jag väljer att kalla NEAR-THE-END-ACADEMIC-FATIGUE, ett fenomen som kan liknas vid ett mynt (med två sidor):
Myntets ena sida
Efter att att ha skrivit ett stort antal PM i allehanda rättsområden, genomlidit massa timmar i långhusets tentabunker och gång på gång visat att man, trots att det förefallit oöverstigligt till en början, klarat av dessa prövningar, så börjar varje ny akademisk uppgift upplevas som mer av onödiga och besvärliga hinder i vägen för resten av ens liv än förutsättningar och nödvändiga erfarenheter för att överhuvudtaget nå dit. Med andra ord känns det som att man redan bevisat att man klarar av att ta sig igenom en krävande inlärningsprocess och att man lika gärna redan nu, efter tre och ett halvt år, kan komma ut i arbetslivet och inse att man ändå måste lära sig det praktiska livets förutsättningar från grunden, istället för att i ytterligare ett år visa att man klarar av lekarna i det akademiska livets verklighetsfrånvända värld. Den här känslan leder till en stor likgiltighet inför de akademiska uppgifterna och dess påhittade problem, en likgiltighet som i vart fall hos mig även medför en leda som gör det synnerligen svårt att ta tag i en given uppgift innan det är absolut nödvändigt.
Myntets andra sida
Å andra sidan har man under tiden vid universitetet insett hur man förmodligen aldrig i framtiden kommer kunna leva så gott som man gjort under studietiden. Med att leva gott menar jag då inte i ekonomisk bemärkelse (även om ”den fattiga studenten” är en myt) utan snarare i bemärkelsen frihet att kunna göra vad man vill och i bemärkelsen mängden trevligt umgänge varje dag.
Slutsats
Dessa två sidor av samma mynt resulterar i en viss kluvenhet inför den vardag jag har att iklä mig fram till examen. En kluvenhet som förklarades så väl av Timbuktu för några år sedan: ”Man vill ha sin bit av kakan, man vill äta den med”. Man vill alltså fortsätta leva det goda studentlivet men är inte så sugen på att faktiskt studera längre.
En annorlunda formulerad slutsats är att jag har svårt att lyckas sätta igång med min PM i företagsbeskattning och istället vill ägna dagarna åt att gå upp kl. 11:30, ta en tvåtimmarslunch på Kraka för att sedan gå till MHS och fika i en timma och därefter gå hem under förevändningen att kvasipluggarna snackade så mycket så att det ändå inte gick att plugga.
slipspraxis 
Very well put! Förslag på lösning: Jobba ett år inom Kåren eller liknande och ta del av studentlivet utan att behöva plugga. Få tid att suga på ”börja arbetslivs- karusellens” bittersöta karamell!
Var inte så konstruktiv Jimmy! ;-)
Kommer du bli aktiv i Kåren framöver?
Du får ta dig till gymmet och låta kroppen fixa det skallen inte klarar :) Samtidigt håller jag med dig om att det börjar bli dags för nästa steg!
Sista stycket beskriver ackurat en de facto-vardag som jag har svårt att ta mig ur. Jimmy har dock ådragit sig en parterr pga det klämkäcka lösningsförslaget, när han i stället borde ha stämt in i klagosången och gett oss medömkande ryggdunkningar.
Det blir en klämparterr helt enkelt.