Rättens aktörer: målsägandebiträdet

Låt mig presentera en av de mer perifera aktörerna i rättegångssalen: målsägandebiträdet (namnvariationerna är påfallande. Ibland ”målsägarbiträdet” eller ”notarien” efter den gamla skolan och inte att sammanblanda med protokollföraren som i regel är tingsnotarie).

Som biträdande jurist (”bitis”) på advokatbyrå är just uppdrag som målsägandebiträde vardagsmat för mig. Syftet med uppdraget framstår ibland som oklart, men det brukar sägas att om brottet rör våld mot person (typ 3-4 kap. brottsbalken) så ska biträde i regel förordnas och tillvarata brottsoffrets rätt genom att föra skadeståndstalan mot den tilltalade. Den tilltalade är inte samma sak som gärningsman, vilket för övrigt ett brottsoffer nagelfor när hen klev in i salen frågade ordföranden i målet om ”mannen där är gärningsmannen” och fick ett helt annat svar.

Som målsägandebiträde skickar man som regel in en skadeståndstalan till tingsrätten med yrkanden och grunder. Detta brukar i vart fall jag med fördel mejla in. För den ovane kanske det låter som ett stort projekt. Skadeståndstalan är ju nämligen en stämningsansökan. Vad bitisen behöver kunna är två saker: 1. läsa brottsoffermyndighetens referatsamling och 2. komma ihåg lokutionen ”jämte ränta enligt 6 § räntelagen till dess full betalning sker”.

Grunden är den åtalade brottsligheten och bevisningen är ”samma som åklagarens”. Mycket enkelt.

Och så den praktiska handläggningen, dvs. när parterna kliver in i salen och jag i regel känner svettpölarna under armarna. Man drabbas alltid av ett existentiellt sammanbrott. Vad förväntas av mig egentligen? Och svaret är: egentligen inte ett skit. Du ska kunna läsa skadeståndsyrkandet (efter muntlighetsprincipen), hålla sakframställan och sedan plädera.

Många bitisar går bet på sakframställan. Man går noga in på hur kränkande gärningen var, man tar i med superlativ för att förklara hur dåligt ens klient mådde i samband med gärningen. Saken är här att kränkningen faller ut objektivt. Man kan således kort och gott säga ”Ja, tack. Åklagaren har ju gått igenom händelseförloppet i stort. Kränkningsersättningen faller ju objektivt och jag ser inga skäl att gå in närmare på det”.

(Om man har andra yrkanden såsom sveda och värk eller inkomstförlust behöver man kanske åberopa läkarintyg. Ganska ofta saknas sådana yrkanden).

En gång – och säkerligen inte den sista – fick även jag dra skämspåsen över mig. Då hade den tilltalade medgett skadeståndet. I min sakframställan gjorde jag det lite pinsamma misstaget att börja åberopa bevisning. Domarens tålamod brast till slut och avbröt mig med ”Men snälla målsägandebiträdet, det är ju medgett!”. Det misstaget kommer jag inte göra om. Då vill man dö, men nu i efterhand är det ju inte någon som bryr sig. I samma mål hade jag dessutom glömt att rikta skadeståndet mot den tilltalades föräldrar, vilket man kan göra om den tilltalade är under 18 år (det är ju och för sig principalansvar och inte strikt ansvar för föräldern).

I ett annat mål var en fiskal ordförande i målet. Frågan kom upp om det skulle vara stängda dörrar vid uppläsningen av den tilltalades personliga förhållanden. Detta beslutas i regel och föranleder inte några som helst problem eftersom ingen av parterna har någon erinran om detta. Fiskalen blev emellertid så osäker på OSL:s tillämpning att han begärde paus i 45 minuter. Sedan fick jag höra att han smugit upp till en rådman och överlagt med honom i smyg. En kollega hade en gång ett mål där ordföranden i målet inte lät försvararen ställa frågor. Målet återförvisades och domaren blev förpassad till en tingsrätt i norra polcirkeln.

Sedan avslutas processen med målsägandebiträdets bombastiska plädering. Här förväntas följande.

En återupprepning av att kränkningsersättningen är objektiv samt ett namedroppande av Brottsoffermyndighetens referatsamling med något referatnummer. Ska man låta extra proffsig ska man avsluta med att man ”överlämnar målet där, tack”.

Man lämnar in sin kostnadsräkning och hoppas att rätten inte har några synpunkter.