Igår hyrdes det film för första gången på länge och valet föll på förväxlingskomedin Bröderna Karlsson. Hade väl inte allt för stora förväntningar men det stod ganska tidigt i filmen klart att man som juridikstuderande skulle ha extra behållning av filmen. Huvudkaraktären är nämligen advokat och så åker ju genast luppen på och en omfattande granskning av filmens research startar.
Filmen handlar i alla fall om den i Stockholm boende och singellivet levande 35-årige advokaten Niklas på väg att bli ”partner” i en advokatbyrå. En dag får han ett samtal om att han har en bror uppe i Norrland (Niklas är adopterad), de visar sig dessutom vara tvillingar så när den mindre vältalige och i vett och etikett skolade brodern hälsar på i Stockholm uppstår en rad dråpliga situationer, fruktansvärt pinsamt och jobbigt att titta på men ack så roligt!
Extra kul för jurister som sagt eftersom man droppar namn som ”White & Case” samt repliker och begrepp som ”du får några jur. kandare till hjälp”, ”exarbete”, ”falsk tillvitelse” m.m. Man reder dessutom i viss mån ut skillnaden mellan en svensk och en amerikansk rättegång för svenska folket. Väl researchad får man ändå säga där många dygnetrunt-arbetande jurister nog kan känns igen sig. Frågan är dock om man inte borde använt sig av ordet delägare i stället för partner men där är jag på djupt vatten eftersom jag inte känner till om det kanske är helt olika saker.
Sevärd film i alla fall, lätt värda sina 29 kr på Ica Tybble. Grymt skickligt filmad eftersom de båda tvillingbröderna spelas av samma person men det är inte något man märker, ärligt talat fattade jag inte att de var samma person till en början.
Som svensk komedi av god klass med fin kärlekshistoria dessutom får den betyget fyra justitieråd av moi.
”I remember. Down onstage, some local preacher was doing his opening act. Part of his warm-up was to get the audience hyperventilated. Loud singing does the job. Or chanting. According to the agent, when people shout this way or sing ”Amazing Grace” at the top of their lungs, they breath too much. People’s blood should be acid. When they hyperventilate the carbon dioxide level of their blood drops, and their blood become alkaline. ”Respiratory alkalosis”, he says. People get light-headed. People fall down with their ears ringing, their fingers goes numb, they get chest pains, they sweat. This is supposed to be rapture. People trash on the floor with their hands cramped into stiff claws. This is what passes for ecstasy. ”People in the religion business call it lobstering, the agent says. ”They call it speaking in tongues”. Repititive motions add to the effect, and the opening act down onstage run through the usual drills. The audience claps in unison. Long rows of people hold hands and sway together in their delirium. People do that rainbow hands. ”Whoever invented this routine”, the agent tells me, ”they pretty much run things in Hell”.”
”The first rule about fight club is you don’t talk about fight club. I tell Walter i fell. I did this to myself. Before my presentation, when i sat across my boss, telling him where in the script each slides cues and when i wanted to run the video segment, my boss says, ”What do you get yourself into every weekend?” I don’t want to die without a few scars, I say. It’s nothing anymore to have a beautiful stock body. You see those cars that are completely stock cherry, right of the dealer’s showroom in 1955, I always think, what a waste. The second rule about fight club is you don’t talk about fight club.”
Den här veckan är det inte en film jag ska rekommendera utan en TV-serie, närmare bestämt klassikern Nord och Syd (1985). Den visas söndagar på kanal 3. Men finns även att se på youtube om man inte vill köpa eller ladda ner (det senare är inget jag på något sett uppmuntrar till). Denna serie som fick mig att sitta bänkad framför datorn i ungefär 14h i söndags borde ses av fler personer (men innan ni dömer mig för i söndags så kan jag tillägga att serien hade över 4.000.000 tittare per avsnitt när den sändes i Sverige första gången).
slipspraxis 